Bessam Saleh, Anna Levisson, Joacim Danielsson

Hur kontrollerar man att drygt 400 miljarder kronor betalas ut korrekt i cirka 70 olika ersättningssystem? Det försöker Bessam Saleh och Joacim Danielsson ta reda på i arbetsgruppen för omfattningsstudier. Tillsammans med 14 andra personer från myndigheter, organisationer och kommuner försöker arbetsgruppen reda ut hur stor del av alla välfärdsutbetalningar är felaktiga och varför. De ska använda metoder som både kan mäta omfattningen av dessa felaktigheter och göra återkommande bedömningar av dem.

På grund av den stora mängden utbetalningar och system kan inte arbetsgruppen analysera alla varianter. Därför har man riktat in sig på den typ av ersättningar som bedöms ha högst risk för felaktigheter.

– Omfattningsstudier är komplicerade och kräver mycket tid och resurser, inte minst från myndigheterna som samarbetar med oss, förklarar Bessam.

I slutänden kommer dock myndigheterna, kommunerna och andra offentliga aktörer att dra nytta av arbetsgruppens jobb. Arbetet ska landa i en modell för hur man bättre gör omfattningsbedömningar, där resultatet ska kunna användas av dessa aktörer samt av regeringen. Målet är att förse dem med kunskap om metoder, erfarenheter och genomförbarhet som kan ge en bättre förståelse för om de sätter in rätt åtgärder på rätt plats.

En av de största utbetalande myndigheterna är Försäkringskassan. De har en lång tradition av att arbeta med att minimera felaktiga utbetalningar och ligger i framkant på många sätt. Dessutom jobbar de gentemot många olika aktörer – alltifrån individer till privata och offentliga organisationer. Två representanter från myndigheten finns också med i arbetsgruppen. Den ena av dessa är Anna Levisson som ser stora fördelar i att delta i arbetet.

– Vi betalar ut över 200 miljarder per år, och vill givetvis minska de felaktiga utbetalningarna. Under 2016 hade vi 15 förmåner med försäkringsutgifter som uppgick till mer än en miljard vardera.

Anna har bland annat varit delaktig i framtagandet av en riskvärderingsmodell. Tillsammans med resten av arbetsgruppen har hon arbetat med hur den ska kunna tillämpas ute på myndigheterna. Tanken är att modellen ska användas för att identifiera de ersättningssystem som har högst risk.

Arbetsgruppens första mål var att kartlägga vilka studier som redan har gjorts i Sverige och internationellt kring omfattning och mörkertal inom välfärdssystemen. En knäckfråga är hur man mäter ett mörkertal som ju per definition inte syns. Arbetsgruppen har också tittat på andra vetenskapsfält, alltifrån miljöområdet till brottsanmälningar som aldrig blir av till hur skattemyndigheter arbetar för att göra mörkertalsskattningar.

Nästa steg är att ta reda på om dessa metoder kan appliceras på de svenska systemen, vilket kräver svar på ett antal frågor: finns det relevant data? Behöver det skapas nya data? Behövs det efterhandskontroller?

– I tidigare omfattningsstudier i Sverige har man ofta gjort expertbedömningar av alla ersättningssystem, oavsett hur de är utformade eller vilken data som finns. Vi har en annan ingång där vi anpassar metoden efter ersättningssystemet. Vi försöker gå ifrån expertbedömning och istället använda skräddarsydda metoder, baserade på datainsamling och analys, förklarar Joacim som leder metodarbetet.

En utmaning för arbetsgruppen är att hitta en modell för omfattningsstudier som ger tillförlitliga och användbara resultat och samtidigt är så pass användarvänlig och kostnadseffektiv att återkommande studier kan genomföras.

En annan fråga som arbetsgruppen försöker besvara är vad som orsakar en felaktig utbetalning. Fel kan uppstå av en mängd olika orsaker.

– Vi försöker hitta en orsaksindelning som blir användbar för såväl myndigheterna som för beslutsfattarna. För vissa myndigheter är det bra att veta om en uppgift är medvetet felaktig, och för andra är det mer relevant att veta om det finns sätt att själva hämta in uppgifter från säkra källor, säger Bessam.

Han påpekar att just nyttan för myndigheterna alltid utgör arbetsgruppens fokus. – En positiv bieffekt av sammankomsterna är att myndigheterna lär av varandra. Normalt jobbar de med riskminimering utifrån hur deras egna system är uppbyggda. Nu skapar vi istället ett forum och en modell som fungerar över myndighetsgränserna. Det gör det möjligt att analysera alla myndigheter ur samma perspektiv och jämföra risknivåer. Det har inte funnits tidigare.

Bilden bekräftas av Anna: – I dagsläget gör förmånerna årligen riskanalyser för felaktiga utbetalningar. Inom delegationen tittar vi på metoder för att studera system med olika typer av risker. Utifrån detta kan det vara intressant för oss som myndighet att framöver utveckla våra egna metoder för riskanalyser för felaktiga utbetalningar. Därmed får vi draghjälp av arbetsgruppen.